mörkt
önskejul del8
8 december
Nervositeten gjorde så att Anna inte kunde stå still. Tankarna kunde inte heller vara fast på en sak dom hoppade mellan allt som hade hänt. Hon kunde inte fatta att det hade hänt henne. Att hon hade sjungit och inte skämt ut sig var en sak. Men att hon hade träffat måns och han hade tyckt om henne. Han hade till och med velat sjunga med henne. Dom hade bestämt igår att han skulle ringa. Hon skulle träffa han efter jul för att börja träna. men det var en sådan sak som hon hade kunnat studsa runt, klappa med händerna och pipa lite åt. Men det som hände imorse var i en helt annan klass. Det var det som gjorde att hon inte kunde vara still. Hon hade vaknat vid tio av att mobilen ringde. Dom minuterarna som kom efter det kunde hon inte minnas. Dom hade gått långsamt och snabbt om varan. Filip hade funnit henne sittande på sängen och stirra på mobilen. Han hade fått panik när hon berättade vem som hade ringt och vad den ville. Det var han som hade hjälpt henne att komma iväg till mötet. Allt hade gott så fort. En hel dag hade försvunnit på bara några minuter. nu var hon på plats, en del av henne sa att hon nu skulle springa för livet nu när hon kunde. Den andra delen sa att det var hennes chans att visa. i all uppståndelse hade dom ringt från sjukhuset och undrat var hon var. den delen hade bara försvunnit. Så hon hade fått åka dit med ilfart för att hinna tillbaka. Men nu var det bara några minuter kvar.
– du kommer att klara det. sa måns
vi gick ut på scenen. Publikens skrik kunde inte lindra min nervositet.
– hej alla idag har jag med min vän Anna för Johanna har ramlat och brutit benet. välkomna henne med en stor applåd
